– Vi ville få honom utredd redan på lågstadiet, men blev avvisade av läkare. Därmed hade vi svårt att kräva något i skolan, säger Gittan Hagman Holst, mamma till Robin som har diagnosen adhd.
Skolåren innebar en ständig konflikt. Han har legat långt efter sina kamrater kunskapsmässigt. Forskning säger att om man tar bort 30 procent av ett adhd-barns biologiska ålder hamnar man mognadsmässigt ungefär rätt, säger hon. Han har inte blivit sedd för den han är. Det har inte funnits tillräckligt med kunskap för att kunna hjälpa honom genom skolan, säger hon.
På högstadiet ökade kraven. Från att ha haft en egen bänk, en någorlunda strukturerad rutin, skulle han veta när han skulle vara på vilken lektion i vilken sal och med vilka böcker.
– Det gick bara inte. Robin slutade gå till skolan helt.

Robin gick i en skola i Haninge där undervisningen var uppbyggd på egen planering. Också det fallerade, så han började i Nynäshamn igen. Men då hade kamraterna redan gått en termin och Robin hamnade utanför gruppen.
– Han sågs som omöjlig och ouppfostrad både av vuxna och ungdomar. För Robin innebar skolan ständiga misslyckanden. Det blev omöjligt att motivera honom och varje morgon började med en konflikt. Jag som själv skulle iväg till jobbet.
En lösning kunde vara att någon mötte honom vid bussen på morgonen, säger Gittan Hagman Holst.
– Men vi fick ingen hjälp med det heller, så jag annonserade och betalade själv för en kontaktperson till Robin.
Efter otaliga möten och skyhög frånvaro på högstadiet tyckte rektorn på skolan att det var lika bra att Robin stannade hemma resten av terminen.
– Det är ofattbart att skolledningen säger så. Vi som har skolplikt i det här landet.
Sista året i grundskolan fick Robin diagnosen adhd. Reaktionen blev: ”Äntligen är det någon som lyssnar”, säger Gittan Hagman Holst.
– Det var första gången vi kände att någon lyssnade.
Enda ljusglimten under de här åren var när Robins lågstadielärare på ett utvecklingssamtal lade undan pappret där Robin hade ritat idel sura munnar och började prata med honom.

Efter nian började Robin på ett fordonsmekaniskt gymnasium, ett individuellt program i Stockholm. Men inte heller där var undervisningen anpassad för elever med Robins funktionshinder.
– Allt under motorhuven blev en enda röra. Han skulle ha behövt börja med en begränsad del och sedan utvidgat det. Med en lärares hjälp fick han i alla fall godkänt i svenska, säger Gittan Hagman Holst.
Andra året började han på IV-programmet på Nynäshamns gymnasium. Samma kaos. Så på egen hand lyckades de hitta två praktikplatser, inom provfiske och som mattläggare. Men det senare hade för höga förväntningar
på Robin, så också det fallerade.
– Vi kunde dock ordna så att Robin fick ta truckkort, berättar hon.
Via skolan fick han så småningom en annan praktikplats, men det var en sorts legoarbete som han hade svårt att motivera sig till.
– Det hade jag väl kunnat göra om jag fick betalt, säger han.
I våras drog skolan in studiebidraget. Han hade för hög frånvaro. Gittan Hagman Holst vände sig till Nynäshamns kommun som erbjöd honom en kontaktperson eller boendestöd. Men det är inte där Robins behov ligger i dag, säger hon. Han bor hemma och han har kompisar.
– Det han behöver är hjälp med att göra klart sin utbildning och komma i gång med sitt liv. Men som det ser ut nu ska han matchas mot öppna arbetsmarknaden. Jag förstår inte hur det ska gå till. Han har inga betyg. För honom är det ett jobb bara att ta sig till
Arbetsförmedlingen. Jag undrar vem i kommunen som bär ansvar för dessa ungdomar?
Genom åren har jag bollats fram och tillbaka mellan olika instanser inom kommunen och det är som att köra huvudet i en vägg. Och jag vet att det är så många föräldrar i samma situation som kämpar i det tysta.
Nu har hon vänt sig till Stöd och resurs för unga vuxna, en verksamhet som lägger upp individuella planer för ungdomar med diagnoser så att de ska komma vidare i sina liv och gradvis öka sin självständighet.

Tills vidare är Robin hemma på dagarna. Det är också hans granne Alfredo, 22 år, och hans kusin Angelica, 25 år. Alla tre har adhd.
Både Alfredo och Angelica har aktivitetsersättning från försäkringskassan. Men den dras in 2012 med de nya reglerna.
– Jag kommer aldrig att få ett vanligt jobb, säger Angelica.
– Det blir förmodligen Samhall eller socialbidrag för mig. Men helst av allt skulle jag vilja föreläsa om adhd i skolorna. Det verkar inte vara någon som tar vara på vår kunskap om adhd, vi som har diagnosen. Det är aldrig någon som har frågat.
Robin drömmer om att bli grävmaskinist. Han är duktig på att köra båt och han är intresserad av motorer. Men när åren går dör drömmarna, säger Alfredo.
– Jag bara undrar, vad gör vi med alla Alfredos och Robins där ute? De är ganska många, säger Gittan Hagman Holst.