Debatten har gått varm i NP sedan Weronica Jansson skrev sin insändare om sonen som går i fyran och som har diagnosen adhd.
– Han är rastlös, snurrar runt i klassrummet, pratar mycket och hamnar i konflikter med både lärare och elever. Han blir ständigt utslängd från klassrummet. Men när han sitter i korridoren får han inga uppgifter. Flera gånger har han sprungit hem och skolan har då ringt mig och frågat om jag vet var han är. Det är alltså ingen som har koll på honom.
På lågstadiet hade klassen en resurslärare. Då fanns det någon som kunde hjälpa till på lektionerna. Men i fyran togs tjänsten bort. Förklaringen var att det inte fanns några pengar, säger hon.
Ju äldre sonen blir desto större blir kunskapsluckorna. Han behöver anpassade läxor som han klarar. Det skulle stärka honom, säger hon.
– Men nu råkar han ut för ständiga misslyckanden. Det behövs mer förståelse för den här typen av problematik i skolan, säger hon.

Ytterligare ett exempel på det är att sonen koncentrerar sig bäst om han får sitta själv längst bak i klassrummet. Men ändå placeras han längst fram. Han kan inte ha folk bakom sig, då vänder han sig om hela tiden, berättar hon.
– Vi har suttit i många möten. På skolan påtalar de att de tycker att min son ska äta medicin, det vill säga amfetamin. Men vi säger nej. Han har en ”light” version av adhd och det blir aldrig den typen av konflikter hemma som det blir i skolan. Visst är det total oreda. Det går inte att lämna köket utan att han har öppnat alla skåpsdörrar och glas ligger krossade. Men jag vill inte se min son skaka av abstinens för att han ska kunna sitta still i skolan.
För sonen är livet ett kaos. Han har svårt att få kamrater, han blir lätt arg och också då förstås tacksam att reta, berättar hon.
– Han mår jättedåligt. Han har ångest och dålig självkänsla.
Nyligen kom han hem och sade att han är en ligist. Det hade han fått höra i skolan. Till saken hör att han älskar att gå till skolan. Det är en rutin. Men jag bävar inför tanken att han inte ska vilja gå dit längre. Det är svårt att resonera med ett barn med adhd som har bestämt sig.

Forskning visar att adhd är ärftligt. Det innebär att flera personer i samma släkt ofta har likartade svårigheter. Weronicas äldste son går i nian. Han fick diagnosen för ett år sedan.
– Vi såg redan i sexårs att det var något som inte stämde. Hans räddning var att han hamnade i en lugn klass i sjuan.
Då hade han enorma kunskapsluckor, men han fick en lärare som tog tag i problemet och gav honom uppgifter som är anpassade för honom. Det är så viktigt att fånga upp de här barnen tidigt, redan i förskolan.
Många föräldrar har hört av sig till Weronica efter hennes insändare. De vittnar om samma avsaknad av stöd för barnen. Efter insändaren fick Weronicas son en tillfällig resurs fram till jul. Vad som händer sedan vet hon inte.