Mörkret har lagt sig i Nynäshamns centrum. Gågatan där skorna annars galopperar är tyst. Det är fredag. Affärerna stängde för länge sedan. Luften är kall och stjärnorna lyser som små glödlampor i ett mörkt hav. Invånarna ligger nerbäddade i sina sängar, dörrarna är låsta och snarkningarna ekar i sovrummen.

I Nynäshamns centrum finns en fontän. Vattenstrålen hörs kraftigt när den slår ner i vattnet. En liten skapelse, en groda, får oss att minnas fontänen. Runt det kvadratformade vattenhålet finns bänkar som ska avlasta våra kroppar när vi behöver en paus.

Just i kväll får en av bänkarna agera som säng åt en flicka. Hennes säng försvann när mamman behövde mer plats till annat. Flickan är snart 17 år, hemlös och har inget varmt täcke över sig när hon sover.

Innan den hemlösa främlingen somnade för kvällen gick det förbi tjugo personer, en åt gången. De kastade en blick, en sekund av tankar. Frågor och missnöje följde med i det ögonkastet.

Kanske röstar de för fler bostäder, en bättre framtid och för mindre fattigdom i nästa riksdagsval. Deras chans till att göra skillnad på riktigt, i något som de kallar för ett problem, var där i stunden. Innan de bara gick förbi henne. Sedan glömdes möjligheten bort.

Är det aldrig vårt personliga ansvar att hjälpa till? Är det alltid samhällets? Konstigt att samhället består av just oss som bara går förbi. Vem ska ta sitt förnuft till fånga och ge flickan en riktig säng? Kanske till och med ett nytt liv med skratt i stället för tårar och hopplöshet som hon somnar med på bänken?

När gryningen kommer skapas en ny möjlighet för oss att faktiskt bry oss om våra medmänniskor. Att inte bara se bänken som en pausplats. Utan att faktiskt våga bjuda hem flickan som sover där på bänken. Hon behöver hjälp. Ifrågasätt inte henne. Ifrågasätt dig själv. Gå inte bara förbi. En bänk i centrum ska inte vara en extrasäng.