Den materiella världen rör sig framåt med stormsteg. Tänk bara på allt nytt som har tillkommit det senaste tio åren. I dag har vi touchtelefoner, snabba och smidiga datorer och en massa andra moderna prylar. Men även om vi har allt det här går det ju faktiskt inte att undvika att vi fortfarande är svaga för vad som har skapats under 1970-, 80- och 90-talen.

I dag, 2011, är det fortfarande människor som attraheras av det gamla, de lever fortfarande kvar i gamla tider, som att åka på raggarträffar, hitta gamla fynd på marknader, eller att köpa den där gamla sommarvillan som liknar den mormor en gång i tiden ägde.

Jag förstår alla som vill leva i det förflutna, det är inget fel med det. När jag blir gammal tror jag att också jag kommer att sakna sådant som jag gjorde i min barndom. Redan i dag tänker jag tillbaka på det som hände för något år sedan och önskar att jag kunde spola tillbaka tiden.

I bilen på väg till Stockholm spelas Europes ”The final countdown” och pappa diggar på som aldrig förr. Han berättar vilken hit det var när den kom ut. Sedan byter farbror Micke till Ebba Grön och han diggar med huvudet fast han inte har kvar sitt långa hår.

Min pappa är ett bra exempel på just det här, han sitter alltid och spelar gammal musik, eller kollar på en gammal cowboyfilm som han brukade se på när han var liten. När jag var elva år visade pappa Forrest Gump för mig, och han berättade att det var en kultfilm och hela baletten. Än i dag, sju år senare, kan jag sitta och se den, en film som kom på 90-talet.

Ska man försöka uppleva så mycket som möjligt under sin barndom för att sedan när man blir gammal och grå ska kunna se tillbaka på sitt liv med ett leende på läpparna? Kommer vår generation också att vara den som lyssnar och ser på det som berörde oss som yngre? Eller kommer vi att leva i nuet? Det är något som återstår att se.