I fjärde fönstret från vänster på våningen högst upp var persiennerna uppdragna och en havsblå adventsstjärna lös starkt. Jag tittade lite noggrannare och tyckte mig se någon där i fönstret, någon som satt och tittade ut över snöhavet precis som jag.

Jag tände min adventsstjärna. Den var vit, och rummet fylldes av ett behagligt ljus. Jag tittade, och väntade. Jag vet inte riktigt vad jag väntade på, men jag fick svar ändå.

Den blå adventsstjärnan släcktes, och tändes igen. En hälsning. Jag gjorde samma sak med min lampa. Då började den blå stjärnan plötsligt blinka febrilt i fönstret i huset mittemot. Jag log för mig själv. Det var säkert en liten unge i trotsåldern som vägrade gå och lägga sig. Jag blinkade tillbaka lite grann innan jag gäspade, fällde ner persiennerna och kröp ner under täcket.

Följande dag var jag helt seg. Skolan släpade sig fram, och jag var för trött för att skoja med mina killkompisar som jag brukade. Men när jag kom hem hittade jag ett kuvert över den vanliga reklamen på dörrmattan. På kuvertet stod det: ”Till personen med den vita stjärnan”. Jag tittade förundrat på det medan jag knöt upp skorna. Sen gick jag in i mitt rum och fram till fönstret. Det hade lite smått börjat skymma och på andra sidan oceanen av snö lyste en havsblå stjärna, nu omgiven av fönster med tända adventsljusstakar och såna där tråkiga stjärnor i metall. Jag satte mig vid mitt skrivbord och öppnade kuvertet och drog ut ett pappersark med morsealfabetet prydligt nertecknat. Jag kan nästan se mitt förvånade ansiktsuttryck framför mig där jag satt och vände och vred på pappret. Det stod ingen avsändare, ingen hälsning – ingenting förutom morsealfabetet.

Trots att jag inte riktigt förstod hela den där grejen så fann jag mig själv snart sitta och knacka bokstäver i bordsskivan och försöka lära mig det.

Den kvällen hade jag bråttom i säng. Redan halv tio sa jag god natt och gick in till mig. Men sen satte jag mig snabbt vid fönstret med pappret i knäet och drog upp persiennerna. Den havsblå stjärnan var där, strålade klart. Jag tände min, och släckte. Tände, släckte, tände, släckte och blinkade fram bokstäverna H.E.J. Jag väntade. Ingenting hände. Då försökte jag igen, men jag fick inget svar. Jag började känna mig urlöjlig där jag satt vid fönsterbrädan, men när jag precis skulle ge upp och gå och lägga mig så blinkade stjärnan på andra sidan till, och jag kunde urskilja en siluett i det blå skenet. Så jag försökte ännu en gång. H.E.J. Och denna gång fick jag svar. H.E.J blinkade den havsblå stjärnan. Jag skrattade till, och funderade lite. Sen tryckte jag fram G.O.D J.U.L. Snart fick jag svaret D.E.T.S.A.M.M.A. Sen kunde jag inte hålla mig längre.

V.E.M Ä.R D.U.

K.L.A.R.A.

Jag räknade extra noga, och bestämde mig för att det måste ha varit Klara hon sa.

H.U.R K.A.N D.U V.E.T.A V.A.R J.A.G B.O.R.

J.A.G K.A.N R.Ä.K.N.A.

Jag fnissade. Vem denna Klara än var så var hon i alla fall speciell.

V.A.D H.E.T.E.R D.U.

F.I.L.I.P.

F.I.N.T.

T.A.C.K. K.L.A.R.A Ä.R O.C.K.S.Å F.I.N.T.

Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Men till sist frågade jag

H.U.R G.A.M.M.A.L Ä.R D.U.

S.J.U.T.T.O.N.

Jag blev ganska förvånad. Jag hade ju trott att den här Klara var 12 eller något sådant, men i själva verket var hon ett år äldre än jag.

D.U D.Å.

S.E.X.T.O.N. G.Å.R D.U A.N.D.R.A R.I.N.G.

J.A. I S.T.O.C.K.H.O.L.M.

C.O.O.L.T. J.A.G G.Å.R F.Ö.R.S.T.A R.I.N.G H.Ä.R.

O.K.E.J.

Vi småpratade vidare. Hon sa att hon var brunett, vilket var konstigt eftersom alla i hennes släkt var mörkblonda. Hon sa att hennes mamma brukade skämta om att brevbäraren skulle ha ett finger med i spelet där.

Efter en stund sa vi god natt, och jag gick och la mig. Och jag visste att jag hade blivit kär... kär i en stjärna ...