Vi berättade om intressen, båda gillar film, musik och fotografering. Och vi fann att Rolling Stones var ett gemensamt favoritband och satt en hel kväll och snackade låtar och hyllade gammal modsmusik.

Tre dagar före julafton var jag ute och julklappshandlade. Helgdagsrock åt far, söndagskjol åt mor och två par strumpor åt lille storebror. Och vantar åt pappas nya tjej.

Jag och min kompis Robin sicksackade mellan affärerna och till slut kom vi fram till en juvelerarbutik. Robin sa att han tänkte köpa något åt sin tjej så vi gick in där. Han började titta på halsband och jag följde honom i spåren. Så fick jag syn på ett halsband med en blå stjärna. Jag kunde inte sluta titta på det. Bandet var en svart läderrem och stjärnan var av glas och nyansen skiftade lite. Robin pratade bredvid mig, visade olika smycken och bad om åsikter men jag svarade bara ”mm” eller ”ja, det var fint” lite på måfå. Det slutade med att vi tio minuter senare gick till kassan och betalade varsitt smycke. Robin kunde inte förstå varför.

Det var dagen före dopparedagen. Den 23 december. Klockan var sex på kvällen och jag satt vid min dator och åt en lussebulle. Pappret med morsealfabetet låg i översta skrivbordslådan. Jag har visserligen inga nyfikna småsyskon men min mamma är nyfiken så det räcker och blir över. Hon hade sett pappret och undrat vad jag skulle ha det till. När hon inte hade fått något riktigt svar hade hon frågat om jag använde det på prov, för att fuska. Jag sa nej, men tackade för tipset.

Plötsligt såg jag någonting som blinkade i ögonvrån. Snabbt som aldrig förr övergav jag alla tragiska statusar på Facebook och rusade fram till fönstret.

Ä.R D.U D.Ä.R F.I.L.I.P.

J.A. svarade jag.

H.E.J.

H.E.J.

V.A.D G.Ö.R D.U.

F.A.C.E.B.O.O.K. D.U D.Å.

T.R.Å.K.A.R.

S.A.M.M.A H.Ä.R.

Det blev svart, vilket betyder att det blev tyst. Sen plötsligt skrev hon

V.I.L.L D.U K.O.M.M.A Ö.V.E.R.

Jag satt som förtrollad med tummen fastfrusen på lampknappen. Jag svalde några gånger, som om jag hade glömt bort att vi inte samtalade med våra röster. Så började min tumme röra sig av sig själv.

J.A G.Ä.R.N.A svarade den.

B.R.A. F.Ö.R.S.T.A P.O.R.T.E.N H.Ö.G.S.T .U.P.P.

Jag svarade J.A.G K.A.N R.Ä.K.N.A.

Hon svarade H.A.H.A B.R.A D.Ä.R

Aldrig har jag känt mig så nervös i hela mitt liv. Jag gick snabbt på toa och meddelade mamma och brorsan att jag skulle till en kompis. Sen stod jag världens två längsta minuter framför spegeln innan jag snappade åt mig det lilla paketet från juvelerarbutiken och gick.

Det var inte svårt att veta var hon bodde. På dörren satt en liten träbricka där det stod ”Jan, Suzanne, Joel och Klara Borg”. Mitt pekfinger vandrade över ringklockan innan jag tryckte in den och en signal hördes inifrån lägenheten. Okej, tänkte jag. Sista chansen att vända om och springa hem. Jag kan bara lämna presenten... hon skulle säkert förstå.

Längre än så hann jag inte tänka innan dörren låstes upp och öppnades.

Så stod hon där. Klara. Flickan med den havsblå adventsstjärnan. Hon var som hon sagt brunett och hennes hår var tjockt och lockigt och låg fritt som en mantel över hennes axlar. Hon log brett och två smilgropar dök upp. Hon sa hej. Jag svarade tjenare. Hon bjöd in mig. Redan i hallen kände jag en doft av nejlikor och lussebullar. Klara frågade om vi skulle se på film, och jag svarade att det kunde vi väl göra. Innan hon ledde mig in till vardagsrummet gav hon mig en snabb kram. Där spelades The Beatles på svag volym och vi sjöng med lite medan vi valde film. Det blev The Fiftyfirst Date med Adam Sandler. Vi såg filmen och drack alkoholfri glögg. Jag var tacksam över att vi hade valt en komedi så att jag fick höra henne skratta.

Efter filmen satt vi och pratade, och jag kom att tänka på hennes present. Jag hämtade den i jackfickan och gav den till henne. Hon sa att hon kände sig dum över att hon inte hade något till mig, men jag försäkrade henne om att det var okej. Hon blev överlycklig när hon öppnade asken och tog upp smycket. ”Min stjärna!” skrattade hon och jag hjälpte henne sätta på sig det. Hon sa att hon älskade det och gav mig en till kram.

Rolling Stones sattes på, och vi satt och pratade. Hon frågade mig varför jag hade suttit i fönstret den där natten då vi först hade fått kontakt, och jag svarade som det var – att jag inte hade kunnat sova. Jag gav henne samma fråga och Klara svarade att hon alltid brukade sitta och titta ut genom fönstret en stund på kvällarna för att se om det hände något. Jag skrattade och frågade om det var mycket som hände i vårt lilla lägenhetsområde. Klara ryckte på axlarna och log sedan mot mig. ”Du hände ju”, sa hon.

På nyårsafton samlades människor från området för att tillsammans hälsa det nya året välkommet med champagne och fyrverkerier. Hela familjen Borg var där och Klara hade den blå stjärnan hängandes runt halsen.

Prick klockan tolv avfyrades mängder av raketer och smällare, och prick klockan tolv kysstes jag och Klara för första gången. En vecka senare presenterade vi varandra för våra familjer och ytterligare en vecka senare berättade vi för våra kompisar. Det var officiellt vi, Klara och Filip.

Och när jag nu ligger här i kväll med armarna om världens klaraste stjärna tänker jag på hur dumt det är att inte alla har adventsstjärnor, och att inte fler kan morsealfabetet!

God jul!