Ändå känner jag mig gammal, inte gammal som i grått hår, rynkor och höftledsoperation, utan äldre i ålder än vad jag faktiskt är. Jag känner mig inte så som nittonåringar framstår i tidningar, filmer och böcker. Jag känner mig exakt lika omogen och mogen, exakt lika stark och svag och exakt lika vilse i mitt eget liv som när jag var sjutton år.

När jag var femton kunde jag knappt vänta med att fylla arton. Jag ville kunna köpa cigaretter som en vuxen, beställa alkohol från en bar som en vuxen, komma in på klubbar utan att känna vakterna. Precis som en vuxen.

I dag är jag som sagt nitton år och jag gör allt det där. Men jag köper mina cigaretter som nästan exakt samma femtonåring. Jag blev inte vuxen när jag fyllde arton, jag är inte ens vuxen nu som nittonåring.

Hur blir man redo för vuxenlivet? Att fylla arton år räckte ju tydligen inte för mig så vad handlar det om? Vad måste jag göra för att bli redo att bli vuxen? Tiden går vare sig jag vill det eller inte, och vi blir inte yngre.

Det största skälet till att inte vilja bli vuxen tror jag är rädslan för att inte känna sig redo att dö. Att vakna upp klockan åtta en tisdagsmorgon som åttionioårig gammal gumma och inte känna sig nöjd med sina beslut.

Vi har bara en chans att leva våra liv, vi lever bara en gång. Om medellivslängden i Sverige ligger på runt åttio år innebär det att vi har – om vi har tur – cirka åttio år på oss att leva.

Vad det innebär att leva har ingen något riktigt svar på. Man kan inte gå in på Wikipedia och söka sig fram till en tvåhundraordig förklaring om hur du ska göra för att leva ditt liv. Det finns inga svar på frågan, det är som att försöka komma fram till vad som händer med våra själar efter det att vi dör. Det finns inga svar. Så återigen hamnar vi i den så kallade livskrisen, vilka val vi gör och vilka alternativ vi sållar bort. Hur vet vi vad som kommer att löna sig? Det vet vi inte. Så varför bryr vi oss om det nu inte finns några svar?

Vad är det värsta som kan ske om vi satsar ett hundra procent på kärleken, äter precis det vi vill, pluggar bara de kurser som vi är intresserade av, tar endast de jobb som vi tycker är roliga och givande trots att lönen är skit? Att vi blir lyckliga men inte ”korrekt vuxna”?

Det är trots allt mitt liv och bara jag kan bestämma vad det innebär att vara vuxen. Livet handlar trots allt inte om att bli vuxen, det handlar om att växa. Och det otroligt befriande med att växa är att man aldrig slutar, inte förrän man dör. Vuxen blir jag aldrig, det är en process som aldrig tar slut. Växer gör jag varje dag.

Jag kommer aldrig att bli en så kallad ”vuxen” så länge jag lever. Jag blir vuxen den dag jag slutar växa och den dagen kommer jag att dö. Och då har jag vuxit färdigt. Bara jag kan vara domare i om jag levt mitt liv och känner mig nöjd.

Från och med nu tänker jag inte längre hetsa upp mig, för jag är trots allt inte lika vilsen i mitt eget liv som jag var när jag var sjutton eller för tre timmar sedan. Jag har samlat på mig något längs vägen och jag har vuxit lite grann. Men jag har mycket kvar och det kommer. Det kommer.