På radion hörs ett gitarrsolo ur låten ”Smoking in the boys room” med Mötley Crüe, och 80-talets rock n’ roll-anda ligger som ett stort moln över hela Stockholms stad.

Det var en tid då rocken var mer än bara musik. Det var en hel livsstil. Och det var på den tiden som alla skulle sminka sig, använda höga stövlar, magtröjor, ha långt tuperat hår och köra Mustang.

Jag tror att många unga människor avundas dem som fick chansen att leva på 80-talet, att ha fått ta del av hela kulturen som innefattar främst kläderna och musiken. Alltså, att få sitta och lyssna på radion i stället för Spotify på datorn, dra några gitarriff med polarna i stället för att spela Guitar Hero på Playstation, till och med att få sitta och titta på en liten burk till tv i stället för att sitta framför en plasma-tv med inbyggd 3D-funktion.

I dag har allting blivit så högteknologiskt och modernt och vi är mer beroende av det tekniska än vi är av varandra. Ibland kan jag känna att jag rentav är född i fel decennium, att om jag hade blivit född någon gång i mitten/slutet av 60-talet så hade jag kunnat ta del av mitt favoritdecennium, 80-talet med sin rock n’ rollkultur. Jag hade kunnat gå ut på alla nattklubbar som bara spelade rock, jag hade kunnat klä mig i tights och skinnjacka och gå omkring med överdrivet upptuperat hår.

Jag tycker att dagens samhälle, vad gäller kultur och stil, har kraschat totalt. Jag önskar faktiskt att kulturerna från 20- till 80-talen ska komma tillbaka. Det var skitläckra decennier och jag tror på fullaste allvar att det var mycket bättre då än nu.

Om jag fick välja skulle 80-talet vara mitt ultimata tidsfönster, inte bara kläderna utan även stilen, musiken, miljöerna och allt som hör till.

Allting var förmodligen inte bättre förr, men jag tror att det var betydligt bättre än det är nu. Nyfikenheten och fascinationen får mig att längta efter något som jag inte har upplevt. Och jag ställer mig frågan; Var det bättre förr? Och exakt vad berodde det på?